Det sägs att döden är en gammal vän Som leder oss ej bort men hem
Döden är en gammal vän Som hämtar hem oss En och en
Kom inte hit till mig ännu Jag har mycket kvar
Jag kan inte gå ifrån Än på många dar
Inte än
– Om Döden
Jag såg på text-tv att en av mina största musikaliska hjältar är död.
Den 16 maj 1981 spelade Dag Vag och Ebba Grön på Hyttan i Karlstad. Jag var 16 år och var där tillsammans med några kompisar och vi fick en oförglömlig upplevelse av två av de största svenska banden just då.
Förutom att spelningarna var fantastiska så lyckades vi på något vis också hamna backstage och fick hänga och prata med både Ebba och Dag Vag. De hade varsin loge och det var en del annat folk där också så några var i Ebbas loge och några i Dag Vags och sedan byttes det hit och dit.
Min kompis hade en kusin som bodde i samma hus som Stig Vig, och en gång när hon kom hem sent fanns det inget ljus i trapphuset. Då hade hon råkat trampa Stig som stod i trapphuset i mörkret på foten. ”Oj, vad sa jag då?” frågade Stig när min kompis berättade det. ”Du sa aj!” sa min kompis och alla i logen och mest Stig gapskrattade.
Ett fantastiskt sammanträffande var att en av de andra som hängde backstage var en tjej som jag inte minns att jag lade märke till den gången, men som 23 år senare blev min fru.
Nästa gång jag såg Dag Vag var på Parkhallen i Arvika något eller några år senare. Den gången var det sånt tryck att golvet brakade ungefär halvvägs in i spelningen på grund av att precis alla i publiken hoppade upp och ner i takt med musiken. Min kompis kastade upp en lapp med en hälsning på scenen och efter spelningen kom Stig som läst lappen ut och pratade med lite med oss. Det märkliga var att han kom ihåg oss från gången innan och frågade hur det gått med saker vi pratade om då.
En annan fantastisk Dag Vag-spelning jag var på var 2008 på Sofia Hogs 40-års fest. Då lyckades jag dansa så jag tappade klacken på min ena mc-stövel, och fick gå låghalt resten av helgen.
Sista gången jag såg Dag Vag (eller i alla fall Stig) var också på en hoj-fest. Det var när Järngrisen MC i Sunne firade 20 år i juli 2010, så på ett vis kan man säga att Stig och Dag Vag följt mig halva mitt liv.
Det sägs att döden är en gammal vän som leder oss ej bort men hem… Vila i Frid Stig Vig.
Jag gav mig iväg till Kingsroad Tattoo ovanligt tidigt på fredagsmorgonen, dels för att jag kommit i sista sekunden i flera dagar och tyckte det var dags att bryta mönstret, och dels för att jag behövde tanka på vägen.
Nu hann jag inte ens till macken innan eländet började. När jag kom ut till ”stora” vägen fick jag stå och vänta en stund på trafiken, och när det blev min tur och jag trampade på gasen så dog plötsligt bilen.
Jag visste att jag hade lite bensin, men det skulle inte vara helt slut enligt mätaren. Ja, ja. Jag tog reservdunken som naturligtvis var tom och började gå hemåt. Under tiden ringde jag och väckte min kära hustru
som inte uppskattade det något vidare. Hur som helst skjutsade hon mig till macken och efter att ha fyllt i 10 liter i bilen försökte jag starta igen, med samma resultat som innan. Det vill säga inget alls.
Så småningom hade jag lyckats dra ur batteriet och vi fick försöka med startkablar, vilket inte heller hjälpte. Det blev att bogsera bilen hem, vilket inte var det lättaste ewftersom den väger mer än min frus volvo. Dessutom ryckte vi naturligtvis av bogserlinan.
Jag insåg att jag inte skulle hinna till tatueringsstudion så jag fick ringa och tala om vad som hänt. Första kunden avbokade jag och nästa tog stackars Rebekka som fick jobba till 20 på grund av det.
Själv letade jag reda på en tändstiftsnyckel. Jag tänkte att de troligaste felen borde vara stiften eller bensinpumpen och jag tänkte börja med stiften eftersom de ju är lättast att kolla. Ja eller hur?
Motorn är ju isjälpt i bilen med hjälp av skohorn och glidmedel. Stiften på ena sidan gick inte att komma åt utan att skruva bort generator, remsystem och en massa andra mojänger. På andra sidan hade tydligen Hulk Hogan skruvat dit dom eller så var de fastsatta med svets.
Jag tog i så det smakade blod i munnen, men inget hände. Det var kallt så jag frös, och jag såg på kluckan att jag hade max två timmar på mig innan det skulle börja bli mörkt, så jag gav upp och ringde till verkstaden. Min syster kom med en större bil och en bogserlina som tålde 8 ton. Vid 18-tiden stod bilen på verkstaden och jag var klar för dagen. Då var det bara att låna en bil och åka till nattjobbet.
Nu när 2011 nästan är till ända, vill jag passa på att hälsa alla mina läsare/besökare ett riktigt gott nytt år.
Det är ju populärt att ge nyårslöften (även om de ofta bryts ganska snart), och om jag ska lova något inför det nya året är det väl att försöka sköta bloggen lite bättre och uppdatera oftare.
Tommy, president i Skin For Seven Motorcycle Club i Sunnemo har hastigt avlidit vid 57 års ålder. Skicka en tanke till hans klubb-bröder och hans anhöriga.
Det var 17 minusgrader i morse när jag skrapade isen av rutorna på bilen. Jag är så trött på svensk vinter, och fast vi hade ett trevligt avbrott med mer människoanpassat klimat när vi var på Gran Canaria för bara några veckor sedan, så är jag redan hjärtligt trött på denna fimbulvinter igen.
Trött och sliten var jag också, förutom att både bilen och jag själv var stela och frusna, men plötsligt, ungefär mitt imellan Karlstad och Kristinehamn såg jag plötsligt våren – eller i alla fall en försmak av den. Jag kom ifatt en motorcykel!
Väglaget var inte det bästa ens på E18, så en motorcykel var ju inte direkt det första jag förväntade mig att se, men där var den. En röd BMW med sidovagn. Först tänkte jag att det var någon som inte kunde hålla sig utan tagit ut hojjen för en tur i snön, men när jag kom närmare såg jag att den var norskreggad och fulllastad med packning. Det såg ut som tält och sovsäckar bland annat. Både föraren och passageraren i vagnen var rejält påpälsade. Vilka hårdingar.
När jag körde om dem tänkte jag nästan gasa på och sedan ställa mig på en parkeringsficka och ta kort när de passerade, men jag var redans lite sen till tatueringsstudion så det var bäst att låta bli.
I vilket fall blev jag riktigt uppspelt av synen av motorcykeln och känslan satt i hela dagen. Jag blev också väldigt sugen på att åka till klubben och börja förbereda min egen hoj för våren.
Brudar, Bikinis och Bayerische Motoren Werke! Bilden som illustrerar artikeln föreställer inte den mc jag såg utan är en annan av samma fabrikat. Personerna som färdades på den motorcykel jag såg hade också lite mera kläder på sig…
Den 24 oktober 1901 blev den 63-åriga lärarinnan Anna Edson Taylor historisk genom att vara den första människan som åkte utför Niagarafallet i en tunna – och överlevde. På fotot ovan ser man tunnan hon använde. Vilka personerna på fotot är vet man inte, men lägg märke till den svarta katten.
110 år, 2 månader och 13 dagar senare var jag lite stressad här hemma. Jag var på väg ner till mc-klubben för vårt årsmöte, och som vanligt rann tiden iväg. Våra tre katter märkte väl av att jag var på väg ut och speciellt en av dom gillade inte det något vidare. Han började springa framför benen på mig, vara i vägen och allmänt krånglig. Tillslut blev väl jag också irriterad och sa åt honom att hålla sig undan. Då blev han sur på mig och kröp ner i en korg som min fru ställt på övervåningen alldeles vid trappen. Korgen är av flätad rotting och formad som en kub, 30x30x30 cm. Snapp, som katten heter är ju ganska stor så när han tryckte sig ner i korgen var det knappt att han fick plats och han blev aldeles fyrkantig.
Det gick ju lite fortare för mig när han höll sig undan, och snart var jag på väg in i duschen. Jag hade precis vridit på kranarna när jag avbröts av ett fruktansvärt brak. Jag trodde halva huset rasade ihop minst, och rusade ut ur badrummet. Där kom korgen med Snapp i farandes i full fart utför trappan som den värsta Niagaratunna. Vår trappa är ganska brant och har två 90 graders svängar så korgen med katten i studsade både i väggar och golv innan den avslutade med ett långt hopp ut på hallgolvet.
”Helvete – hur gick det med honom?” hann jag tänka innan han precis som Anna Edson Taylor klev ur sin farkost yr men oskadd. Han blängde på mig som att det skulle ha varit mitt fel alltihop och sedan gick han ut i köket och åt mat. Själv återvände jag till duschen, slängde på mig kläderna, grävde fram mercedesen ur snön och gav mig iväg till klubbkåken.
Jag brukar då och då roa mig med att kolla igenom loggfilerna på min server. Där kan man se en hel del kul om sin website. Tex från vilken site ens besökare kommer – då kan man upptäcka om någon länkat till en (och då brukar jag för det mesta länka tillbaks som tack). Man kan också se om det är någon speciell undersida som många ”landar på”. Oftast betyder det endera att någon länkat direkt till den sidan, eller att man lyckats hamna högt upp i sökmotorerna genom lyckade ordkombinationer. I dag upptäckte jag att det gått åt fruktansvärt mycket bandvidd de senaste två månaderna utan att besökarantalet ökat nämvärt.
Det visade sig att ett ”forum” på nätet, Emocore, har en tråd om dagens fulaste ögonbryn, och där har en tjej som kallar sig Rakamej länkat in en bild från min site. Som tur är inte på mig (de ögonbrynen är inte att leka med) utan på Miley Cyrus.
Att länka in en bild från en annan site utan tillstånd brukar anses väldigt fult på internet. En del personer betalar per mängd överförd data, och genom att göra på det viset får man ju betala inte bara för sin egen utan även för ”tjuvlänkarens” datatrafik. Förr drog sådana länkningar i vissa fall ner servrarnas kapacitet och ”trögade ner” nätet. I dag är det kanske ingen katastrof, men varför ska jag upplåta plats som jag hyr på ett webhotel till fjortisar som diskuterar fula ögonbryn?
”Försök inte busa med en busare” brukar en av mina kompisar säga, och nu tyckte jag att Rakamej hade busat med mig (troligen utan att inse att hon gjorde fel, men ändå) så nu var det dags att busa tillbaka. Efter att läst en del i forumet, där förutom Rakamej även tjejjer med namn som Pussygrowl, fittjonni, ASSRAPE, Slamphuvud, Urugasm, Sexig_neger och Penispump glatt deltog i diskusionen. Allihop mellan fjorton och sjutton år och man kan ju undra vad deras föräldrar tycker om deras nick. Hur som helst var det min tur att busa så nu letade jag upp en sjyst bild på Rakamej och la till lite text. Sedan bytte jag helt enkelt namn på bilden på Miley Cyrus och kallade bilden på Rakamej för det gamla bildnamnet. Hokus Pokus så har jag trollat in den ”elaka” bilden i diskusionstråden på Emocore och det bästa av allt är ju att vem som helst kan se att det faktiskt är Rakamej själv som gjort inlägget den ligger i.
Elakt? Kanske, men ibland är jag bara så ond…
PS. Enligt mina loggfiler var en av de populäraste sökfraserna som skickade besökare till mig förra månaden Miley Cyrus tuttar!
McRazzia läser P-151515! Kul, P-151515 läser McRazzia också. Trots det tog det några dagar innan jag upptäckte att han gjort ett inlägg om min lilla blogg. Tack för reklamen.
Det här inlägget är tidsinställt, och medans ni alla roar er, festar och dricker champagne, sitter jag antagligen på jobbet och vakar. Ni kan väl tänka på mig, så lovar jag att tänka på er i morgon när jag bara är trött medans ni antagligen är riktigt bakfulla!
