Jag stod i insläppet hela kvällen på ABATE Swedens 10 Years Anniversary Bash på Hällesåkersgården strax utanför Göteborg, men när klockan började närma sig 03.00 på söndagsnatten började folk droppa av från festen. Jag hade inte bestämt hur jag skulle göra med övernattningen ännu och visserligen hade jag sovsäck med mig, men jag började ändå känna att det skulle vara skönt att sova i sängen hemma.

Efter ett par kaffekoppar sa jag hej då till Beer Brothers och en del andra kändisar. Flera av dem sa att de tyckte det var dumt av mig att åka hem på natten och tyckte jag skulle vänta till morgonen. En av Red Devils-killarna som bodde i närheten tyckte jag kunde sova hemma hos honom och han skröt om att hans fru minsann gjorde de bästa frukostarna i hela Göteborg, om inte i hela västergötland. Hur frestande det än var framhärdade jag i mitt beslut att ge mig hemmåt. På med hjälmen och igång med hojen…

Det var ju mitt i natten, men motorvägen genom Göteborg var upplyst och jag räknade med att det skulle börja ljusna innan jag hann till skogarna i Dalsland och Värmland. Jag stannade och tankade i Ale och sedan stannade jag utanför Vänersborg och vilade en stund. Det var inte speciellt mycket trafik så jag kunde marscha ganska bra. Det enda jag behövde oroa mig för var vilda djur på vägen.

Dom var det gott om, och det märkliga var att det var flest djur på vägen där det var viltstängsel. Jag såg flera grävlingar, en räv och några katter som alla gled ner i dikena eller in i skogen när de hörde Harleyn närma sig. Det var lite otrevligare med rådjuren som inte kom ut pågrund av viltstängslen utan sprang runt i panik på vägen. Jag började fundera över det här med viltstängsel, och om de verkligen hjälper som det är tänkt eller om de helt enkelt fungerar åt andra hållet och fångar de djur som förirrar sig ut på vägen mellan dem. I torsdags kväll körde min kära hustru på ett rådjur med bilen på väg hem från Norge och med det i färskt minne var jag extra vaksam just på rådjuren. Jag fick bromsa för yra kalvar sex eller sju gånger, men det var ingen större fara, för jag såg dem i god tid.

Så hände det. Strax före Ånimskog sprang det ut ytterligare ett rådjur rakt framför mig, och den här gången var det ingen liten kalv, utan en fullvuxen hona. Som tur är har jag inte bara kräm i motorn utan även bra bromsar och nu fick de visa vad de gick för. Rådjuret fick panik och tvärvände åt samma håll det kommit från och jag blev lättad och tänkte ”Yes” medan jag försökte styra bakom henne. Då vände hon igen och sprang tillbaks rakt i vägen för mig. Det hela gick så snabbt så man hinner egentligen inte göra så mycket i det läget. Jag minns att jag tänkte att ”Nu går det åt helvete” och sedan small det.

Om det var tur eller skicklighet som gjorde att jag höll hojjen upprätt vet jag inte, antagligen en blandning av båda. Det är märkligt hur man, när man inte tänker utan bara reagerar på instinkt, kan göra allt rätt fast det egentligen är fel. Jag hann inte tänka, men såg framför mig hur hojjen skulle gå omkull och jag skulle kastas av, men så trampade jag till extra på fotbromsen och låste bakhjulet, vilket ju teoretiskt sett är helt fel om man vill få stopp på ett fordon effektivt. Det var ju redan för sent att stanna innan kollisionen, men genom att jag låste hjulet vred sig motorcykeln och istället för att köra rakt in i rådjuret med framhjulet träffade hon mig med full kraft över vänsterbenet. Jag hade kört ganska fort från början, men bromsat hårt några sekunder, så jag vet inte vilken hastighet jag hade i kollisionsögonblicket, men det var en rejäl smäll.

Det tog inte tvärstopp utan fjädrade liksom. Jag tänkte att det var som att köra in i gummi. Fast och hårt, men lite fjädrande. All känsel försvann från höften och ner i vänsterbenet och jag trodde att jag krossat eller brutit det. Det stackars rådjuret slogs omkull, men snurrade runt och sprang som om det hade eld i baken. Uppenbarligen var det inte allvarligt skadat, men jag kan tänka mig att det hade ont. Hojjen stod stilla, men motorn var fortfarande igång så jag petade i växeln igen. Då förstod jag att benet inte var allvarligt skadat heller eftersom jag kunde röra foten. En snabb koll visade att motorcykeln inte heller tagit någon skada. Både jag och rådjuret hade tydligen tur i oturen tänkte jag och fortsatte hemmåt.

Strax innan Åmål stod polisen och vinkade in mig. Körkorts och blåskontroll. Inga problem, och känseln i benet hade kommit tillbaks. Det verkade som att poliserna hade tråkigt och var trötta. Det var ju nästan ingen trafik och lite kallt. Hur som helst var de trevliga och vi småpratade lite om väder och motorcykelåkning och sånt innan jag fortsatte. Jag stannade aldrig i Säffle den här gången eftersom jag hade förra veckans kaffe i friskt minne, utan körde hela vägen till klubben i ett sträck och där bytte jag fordon och åkte hem för att lägga mig.

Det var lite nervöst när jag tog av mig byxorna och strumporna hemma. Jag hade lite ont i knät, men det syntes ingenting på benet. Jag hade ont på ovansidan foten också strax ovanför stortån. Antagligen hade foten tryckts upp mot växelpedalen, men det syntes ingenting där heller.

Intressant Twingly Knuff

• ABATE Sverige
• Beer Brothers Motorcycle Club

Andra bloggar om: ABATE, Beer Brothers MC, rådjur, viltolyckor, Göteborg, Ånimskog, polisen

Var hemma hos mina föräldrar under eftermiddagen och kvällen, och när jag kom hem igen stod TV:n på. Det var ett svenskt program på och det låg en lite ovårdad kille i en soffa och knäppte på en fjärrkontroll. Han blev upprörd över TV:n, svor till och ryckte upp en pistol (hann inte se vad det var men troligen en 9 mm, kanske en Beretta?) som han sedan sköt sönder TV:n med.

Jag fastnade framför burken och förstod snabbt att han skulle föreställa någon form av MC-buse. Rummet han satt i såg saggigt och nergånget ut, på väggen hängde en stor tavla med texten ”Highway Choppers”, det fanns någon med en dödskalle och en poster av fantasykonstnären Louis Rojo.

Fan, tänkte jag, är det så där de tror att det ser ut hos en MC-klubb? Och i TV ska de alltid ha fåniga namn också som Highway Choppers. Och sedan skall de framställas som überaggresiva, fast ändå pantade pundare och psykopater. I verkligheten har faktiskt MC-klubbar coola namn och märken, skitsnygga klubblokaler, de snabbaste OCH snyggaste hojjarna och definitivt de snyggaste tjejjerna. Jag börjar bli riktigt trött på att varenda TV-serie ska ha med ett kriminellt MC-gäng – kommer ni ihåg Champagneligan i Skilda Världar tex?

Jag orkade inte se mer utan gick och satte mig vid datorn, fast samtidigt hade jag blivit lite nyfiken. Så jag kollade runt lite på nätet. Det var tydligen en såpa som hette Andra Avenyn, och det var tydligen reprisen på det sista avsnittet som jag råkat gå förbi. MC-busen hette Hästen och spelades av Claes Ljungmark. Hästen är tydligen ledare för Highway Choppers som ligger i krig med ett annat MC-gäng – Shitbags.

Hästen är tydligen helt iskall. Bla har han mördat en kille och lagt kroppen i frysen. Ledaren för det andra gänget har tydligen en son som kallas för Dildo! Jamen ni hör ju själva…

När jag läste på nätet om MC-kriget mellan Highway Choppers och Shitbags blev jag ju lite intresserad ändå, man kanske skulle ladda ner serien och kolla. Men 186 avsnitt – nej skulle inte tro det.

Intressant Twingly Knuff

• Andra Avenyn – SVT.se

Andra bloggar om: mc-gäng, mc-klubb, motorcykelklubb, hästen, shitbags, highway choppers, andra avenyn, Claes Ljungmark

I dag var jag ledig för första gången på länge och hade tänkt sova ut ordentligt, och försöka att bli frisk från den här dryga förkylningen någongång, men det blir ju sällan som man tänkt sig. Jag blev väckt av ett SMS från min kära hustru som satt på Gardermoen och väntade på att flyget till Tromsö skulle gå. Jag svarade på det och somnade om, men hann bara slå igen ögonen så började telefonen ringa istället. Det kändes som att det var lika bra att ge upp och kliva upp ur sängen. Det var ganska kallt ute, men strålande solsken och när jag tittade på klockan såg jag att om jag hoppade över dusch och frukost skulle jag hinna ner till Jet-macken i Karlstad innan de av mina klubb-bröder som hade tänkt sig till Stockholm skulle komma iväg.

De hade gjort upp om att träffas där klockan 10 och sedan möta upp lite folk från United MC i Karlskoga för att åka tillsammans med dem till Lostboys MC’s fest i Solvalla. De hade frågat flera gånger om inte jag skulle följa med och sista gången sa de att ”du vet ju när vi åker och vartifrån så om du ångrar dig är det ju bara att dyka upp där”. Jag tänkte att det kunde vara ett kul bus att faktiskt dyka upp och ta följe med dom en bit i alla fall. Ner till klubben och ut med hojjen och så iväg. Jag var ju fortfarande inte helt frisk, men precis som igår blåste det bort när jag fick lite fart under vingarna.

När jag dundrade in på macken höll de andra precis på att sätta på sig hjälmarna. ”Jasså du ändrade dig i alla fall?” fick jag höra och de lät inte ens förvånade. Jag sa som det var, att jag inte tänkte åka med hela vägen, men att solen ju sken och jag inte hade kunnat motstå att ta en tur med världens bästa mc-klubb.

Vi gav oss iväg mot Karlskoga, en etapp på lite drygt 65 kilometer. För en gångs skull låg jag sist. A-zon’s nya avgasrör hade ett väldigt speciellt ljud, och tillsammans med Mickes dubbelpipor (från nytrimmad motor) och mitt 2-1 system blev det nästan som en körsång där helheten blir mångdubbelt mot summan av varje del. Vi höll ganska hög hastighet och låg i tät formation och ljudet blev nästan meditativt när ljudvågorna gjorde att hela kroppen vibrerade. I och för sig kan jag tänka mig att övriga trafikanter tyckte det lät mer som ett lågt flygande flygplan, men smaken är ju som bekant olika.

I Karlskoga stod Hucke och Håkan från United MC och väntade och vi stannade och värmde oss lite med kaffe och korv, och inspekterade Huckes nya hoj, innan alla dom andra drog iväg mot Stockholm och jag stod ensam kvar. Lite sugen blev jag allt på att hänga på, men jag hade annat att sysselsätta mig med, så det fick bli en annan gång. Istället åkte jag ut mot Rökås där Uniteds klubbkåk ligger, förbi Gelleråsens motorstadion och väg 237 till Storfors. Där vek jag av norrut till Filipstad och ner igen längs 63:an förbi Molkom (där ”bröllopsfotografen” kom från) och så vek jag av till Forshaga och hälsade på mina föräldrar. Det blev ytterligare c:a 11 mil och det kändes ganska bra när jag summerade dagen.

Intressant Twingly Knuff

• United MC
• Lostboys MC

Andra bloggar om: lostboys mc, united mc, motorcykelklubb, mc, väldens bästa mc-klubb