Nu är det riktig rundgång i bloggvärlden – Kalithea (vars blogg jag brukar läsa) läste mitt inlägg om Hells Angels-medlemmen som JO-anmälde polisen, som ju i sin tur var en kommentar till en artikel i Värmlands Folkblad. Hon skrev sedan ett eget, mycket läsvärt, inlägg på sin blogg om händelsen (och länkade till mig).
Så upptäckte jag hennes artikel och retade upp mig på en av kommentarerna hon fått och då kunde jag ju inte låta bli att själv kommentera kommentaren. Hänger ni med? – nej knappt jag heller. Hur som helst, när ni är färdiga här kan ni med fördel läsa hennes inlägg och kommentarerna hon fått.
Jag var ute i ett ärende på förmiddagen och när jag kom tillbaka låg det en tidning bakom disken. Det var tydligen Eddie från Miljö och Hälsa som varit inne med den. Han trodde vi kanske var intresserade eftersom det stod om hur Miljö och Hälsa gjort stor genomgång av tatuerare och piercare i Örebro och Uppsala.
Det var spännande läsning, särskilt att se hur kontrollanterna ser på tatueringsbranchen.
Jag frågade Rebecca om hon trodde hans besök hade något samband med gårdagens tidningsartikel, men han hade inte nämnt något om den och hon hade inte tänkt på att fråga heller.
En 19-åring har anmält sin tatuerare för misshandel. Det gjorde ont att bli tatuerad, dessutom gjorde det ont efteråt. Tatueringarna blev nämligen infekterade och 19-åringen hävdar i sin polisanmälan att tatueraren måste ha arbetat med orena verktyg.
Fast polisen är tveksam. Att det gör ont att bli tatuerad är ett faktum. Att tatueraren uppsåtligen skulle ha åstadkommit infektionerna tvivlar man på.
– Kanske handlar det snarare om oaktsamhet än misshandel. Vi får nog utreda detta vidare, säger Pernilla Palm på krimjouren.
I Värmlands Folkblads webbutgåva står det Kristinehamn i artikeln, kanske för att 19-åringen är bosatt där eller för att polisanmälan lämnats in där. Jag vet inte, men för att undvika ryktesspridning vill jag poängtera att Kingsroad Tattoo i Kristinehamn inte har något med detta att göra och det är alltså inte vi som blivit anmälda. Läser man artikeln noga ser man att ”tatueringen har inte utförts i Värmland”.
Utan att veta mer om fallet är det svårt att spekulera i vad som hänt. Det vore intressant att veta om det var en ”riktig” tatuerare som jobbar i en studio eller om det var en av hemmapularna som dyker upp som svampar ur jorden efter alla TV-serier om tatueringar.
Vad det gäller ”hemmatatuerare” kan jag inte för mitt liv förstå hur man kan gå till en sådan, oftast för att spara några kronor (och eftersom de inte betalar någon skatt så är det ju enkelt att lägga priserna under etablerade studiors priser) när de flesta av dom inte har en aning om hygien eller smittspridning, och heller inte tatueringsteknik. Ingen skulle väl tex få för sig att gå till en outbildad hemmatandläkare som lagade tänder i sina föräldrars garage eller i köket i sin lägenhet?
Sedan kan man ju faktiskt få en infektion i en nygjord tatureing även om man varit hos en proffesionell tatuerare som använt sterila redskap. Tatueringen är ju ett öppet sår och det kan räcka med att kläderna, eller sängkläderna kommer emot tatueringen. Ett annat sätt är att man tvättar tatueringen utan att tvätta händerna innan.
Misstänker man att tatueraren använt orena verktyg ska man anmäla det till hälsomyndigheten på den ort tatueringen utförts. Att polisanmäla hjälper nog inte eftersom vi tyvärr inte har någon lag i sverige mot att vem som helst tatuerar. Misshandel kan det ju knappast heller vara tal om när man har gått dit frivilligt.
Ska du tatuera dig så kolla om tatueringsstudion är regelbundet kontrollerad av hälsomyndigheten. Välj en tatuerare som är medlem i Sveriges Registrerade Tatuerare eller åtmindstone jobbar enligt deras regler för hygienstandard. Kolla så tatueraren använder engångsnålar från obrutna förpackningar och fråga gärna hur de steriliserar de verktyg som inte är engångs.
En seriös tatuerare svarar på dina frågor (på ett lättfattligt sätt) utan att sätta upp en stöddig attityd. Gör han/hon inte det bör du nog gå till någon annan.
Kalvholmens Motorstadion har sedan i höstas genomgått en ansiktslyftning. Det finns ett nytt domartorn innehållande nya toaletter, serveringar, kansli samt styrelserum och sekretariat.
För publiken finns det nya toalettgrupper för dam och herr samt handikapp-wc, nya handikappanpassade publikplatser på publikläktaren. För Solkatternas samarbetspartners finns det en serveringsvåning med sittplatser och med bra utsikt över tävlingarna. Det har byggts en ny större depå till de tävlande, naturligtvis med de ökade miljökraven som ställs på sporten i fokus.
Nu är det alltså dags för invigning av Kalvholmen Arena genom en match mellan Solkatterna och Valsarna onsdag den 5:e maj klockan 19.00
Ps. Efter matchen dricker tillresta bikers och vänner kaffe hos Out Of Order MC i Hynboholm.
Frukost med Rebecca, Magnus och Elvira. Fortfarande inga bacon. Magnus undrade om jag hade sovit gott, så jag sa att det hade jag – så ljög jag om att jag gått ner i baren och druckit sprit med några andra tatuerare tills jag blev drängfull och sedan vaknat nerpissad. Magnus skrattade bara och sa att det trodde han nog inte. Faktum var att han hade tänkt busa på mitt rum men allt krånglade till sig så han hann helt enkelt inte. När han och Elvira kommit upp på mitt rum igår och förstått att de fått fel nyckelkort var inte Elvira ett dugg sugen på att gå ner till receptionen för att byta. Hon ville stanna på rummet och se på TV. Inget tjat hjälpte (hon kan vara ganska bestämd för att vara så liten) så Magnus sa åt henne att hon kunde vänta på rummet, men hon fick inte öppna dörren för någon, vad den än sa, och det lovade hon. Sedan sprang han ner och förklarade att han fått fel kort och de programmerade om kortet till rätt rum. När han kom upp till mitt rum igen fungerade ju inte kortet längre och Elvira vägrade öppna åt honom vad han än sa, för det hade hon ju lovat. Efter mycket krånglande lyckades han faktiskt få upp dörren ändå (han visade mig knepet efter frukosten) så det visade sig att med rätta knycken behöver man inte rätt nyckelkort. När han hade fått upp dörren hade Elvira varit lite bekymrad för hon ”trodde” att hon spillt ut sitt mineralvatten i sängen. Magnus hade kännt på sängen runt där hon suttit men inte kännt något, men när jag sedan sa att det varit blött visste han ju direkt vad det var.
Sedan var det utcheckning och iväg till mässan för en sista ansträngning. Jag tatuerade bland annat en boxhandske som höll en viol på armen på en tjej. Det skulle symbolisera hennes föräldrar – hennes pappa hade varit boxare när han levde och hennes mamma hette Viola.
Burlesquetjejjerna hann köra två shower till varvat med tatueringstävlingar innan det blev stängningsdags. Vi tog en sista tur bland försäljarna innan vi rev vårt bås, packade in alla grejjer i bilen och gav oss av mot Värmland igen efter ännu en avklarad mässa i Norrköping.
Om inte jag minns helt fel är det fjärde gången vi är med på Svenska Tatueringsmässan (2006, 2008, 2009 och 2010). Dessutom har vi varit på några möten med Sveriges Registrerade Tatuerare och på branschträffen Studio Fusion Party, och varje gång har vi bott på samma ställe. Grand Hotell börjar kännas lite som ”hemma när vi är i Norrköping”. Men i år blev jag faktiskt besviken – det fanns inga bacon på frukostbufféen! Rebecca skrattade som vanligt åt mina ”störningar”, men jag tyckte det var på gränsen till katastrof.
På vägen mellan hotellet och mässan stannade vi på ÖB och jag sprang in för att köpa plastmuggar. Där höll jag på att fastna, för dom hade precis allt där inne. Hur fräcka grejjer som helst, men jag hade ju lite bråttom så jag fick rycka åt mig plastmuggar, blyertspennor och så hittade jag sådana där sprayflaskor i aluminium som vi använder. Vi har köpt våra på mässor i Stavanger och Toulouse, och av någon supplyer här hemma och de brukar kosta dryga hundralappen men på ÖB i Norrköping kostade de 29 spänn!
Efter att ha hälsat god morgon på våra båsgrannar var det bara att montera ihop maskinerna och köra på igen. DJ Boba drog igång musiken och på scenen började tävlingarna. Efter några timmar skulle det bli burlesqueshow med Swedish Siren och Kandi von Kane, och det kunde ju bli intressant eftersom jag aldrig sett någon sådan. Det blev tjockt med folk framför scenen. Man såg väldigt bra från vårt bås, men jag satt ju och tatuerade, så jag fick nöja mig med att kasta en blick mot scenen då och då, och jag kan väl säga att det var nog inte riktigt min grej. Det skulle kanske kunna jämföras med striptease fast mest tease då, eftersom de inte tog av sig så värst mycket. Publiken verkade dock gilla det och jublade när de fick se en skinka eller ett bröst blottat. Anmärkningsvärt var kanske att det var nog nästan 50% tjejjer som stod längst fram och jublade.
Efter ytterligare tävlingar var det dags för Honky Tonk Angels, och nu började man ju kunna deras låtar lite för jag kom på mig själv med att nynna med medans jag jobbade. Efter någon timme var jag nere i relaxavdelningen på personaltoaletten och när jag kom ut därifrån satt burlesquetjejjerna i en soffgrupp och softade. De hejjade käckt på mig när jag gick förbi. När de sedan gick upp på scenen för sin andra show tyckte Rebecca att de var dåliga på att ta av sig. Då ljög jag friskt och sa att de minsann haft mindre på sig när jag träffat dem i relaxen, fast då hotade Rebecca med att hon skulle skvallra för min fru.
Frammåt kvällen började vi bli lite slitna. Vi hade ju faktiskt jobbat nästan lika länge som två normala arbetsdagar hemma. Vi gick till restaurangen och sedan tog vi en runda bland alla försäljarna och tittade på kläder och annat. På scenen spelade Honky Tonk Angels igen och nu var det ett fruktansvärt drag. Ett gäng skinheads stod längst fram och dansade som tokiga till musiken. Lite otippat musikval för skinheads tänkte jag, men det visar väl bara att bra musik är bra musik oavsett genre.
Tattooist Of The Year vanns av Gunnar på Bluebird Tattoo i Västerås. Grattis!
På väg hem till hotellet frågade jag Rebecca om vi skulle sätta oss i baren en stund, men hon hade bråttom upp på rummet eftersom hennes gubbe och dotter kommit under kvällen. Hon berättade också att receptionen naturligtvis gett honom fel nyckelkort när han kom så han hade först gått till mitt rum. ”Så det kan ju vara så att han gjort något bus” sa Rebecca. Eftersom jag känner Magnus tänkte jag att det nog var troligare att han hade gjort något bus än att han inte hade gjort det.
När jag kom upp på rummet började jag leta efter buset, men kunde först inte hitta något. Det mesta såg ut som när jag lämnade rummet. Den enda skillnaden var att en flik av täcket var uppvikt. Det såg ut som att någon ville att man skulle titta däråt istället för på något annat. Så hittade jag buset: sängen var blöt fast i andra änden från det uppvikta täcket. Antagligen hade han hoppats att jag skulle gå till baren, komma in full och inte märka något förrän nästa dag och tro att jag pissat ner mig i sömnen.
Kul, tänkte jag och torkade sängen med en hårblås som lågg i en låda. Sedan gick jag och la mig och funderade på vad jag skulle säga till honom vid frukosten i morgon.
Upp med tuppen och full gas till tatueringsstudion för att packa det sista. Jag hade ju börjat i onsdags innan vi for upp till min svärmors 80-års dag i Norge, och Rebecca hade fixat resten. Det var bara lite ”sista sekunden grejjer” och sedan ut i bilen med allt. Det går smidigare för varje mässa även om vi kände oss lite ringrostiga den här gången.
Mot Norrköping – Pizza i Finspång – incheckning på Grand Hotell. Rebecca hade ju lyckats krångla till det rejält i huvudet på de stackars tjejjerna i incheckningen. Hon hade skrivit på fel rader och gjort egna i bokningsmallen så de trodde att hon skulle ha ett enkelrum och jag skulle dela ett dubbelrum med hennes gubbe Magnus. De tittade misstroget på mig när jag försökte förklara att jag inte ville dela något rum med honom och så drog dom raskt slutsatsen att Rebecca och jag skulle dela rum och Magnus som skulle komma efter skulle ha enkelrummet. Nej, försökte vi igen och då blev det ännu märkligare för då skulle Magnus ensam få dubbelrummet och Rebecca och jag dela på enkelrummet. Till slut struntade vi i deras obegripliga logik och bytte helt enkelt nyckelkort med varandra så vi hamnade i rätt rum.
Efter att ha slängt upp väskorna for vi ut till mässan och började rigga vårt bås så vi skulle hinna innan det öppnade klockan 17. För en gångs skull trodde jag att vi skulle hinna i tid men då började dom naturligtvis att släppa in folk tidigare. Sen var det jobb för nästan hela slanten. Vi hann väl tjata lite med kollegor vi kände sedan förr och en och annan ny bekantskap med för den delen, men annars var det mest hårt jobb.
Musiken i år var fantastisk. Boba (x-Hellacopters) var DJ och han spelade världens bästa blandning av världens bästa låtar. Det var nästan så jag trodde att han hade gjor inbrott i mitt förråd och stulit mina gamla blandband. Det var faktiskt en låt jag INTE kände igen, men den var väldigt bra och jag funderade på att gå och fråga honom vad det var för något, men det blev aldrig av.
Frammåt kvällen gick Honky Tonk Angels på scenen. De spelade country ”som det lät förr”, och i alla fall jag associerade till Coenbrödernas film Oh Brother Where Areth Thou? Det kan ju lätt bli lite gnälligt, men jag tyckte dom var bra.
Rebecca och jag hann med någon liten shoppingrunda också och jag klämde en cider i baren innan det var slut för dagen och dags att åka tillbaka till hotellet.
Den här helgen är det dags igen för Svenska Tatueringsmässan i Norrköping. Rebecca och jag är där hela helgen och tatuerar förhoppningsvis så maskinerna glöder.
Svenska Tatueringsmässan arrangeras i Borgen, Folkets Park, Norrköping – en mötesplats för landets bästa tatuerare och inte minst tatueringsintresserade.
Här finns tatuerare från hela Sverige och en mängd olika stilar och tekniker att samlas, vilket gör det möjligt för dig att hitta den perfekta tatueraren!
Även en hel del utställare kommer att finnas på plats, och dessutom även en hel del snygga kläder! Är du ute efter smycken av olika slag är detta rätt ställe att leta på, och det är det även om du är intresserad av att skaffa dig en ny piercing.
Vi får väl se hur mycket uppdateringar det blir… möjligtvis får det bli efter att vi kommit hem igen.
Pawel Zmarzlik hade tackat ja till Solkatternas bud, men sedan ringde en av hans managers och försökte få en högre ersättning. Då drog sig Solkatterna ur affären.
Solkatternas lagledare Pierre Gustafson jobbade i går på flera fronter och kunde snabbt ta kontakt med Szymon Wozniak, 19, som tackade ja till platsen i karlstadlaget. Wozniak kör bland annat för Bydgoszcz – i den högsta divisionen i Polen.
Förutom Wozniak tackade även polacken Mariusz Puszakowski, 31, med förflutet i Smederna och Griparna, ja till att köra för Solkatterna.
Solkatterna börjar borta mot Hammarby den 6:e maj och nyförvärven Szymon Wozniak och Mariusz Puszakowski är båda aktuella för premiärmatchen.
I dag presenterar Trafikverket en strategi för hur antalet omkomna motorcyklister och mopedister ska halveras fram till 2020.
Antalet motorcyklar och mopeder i trafik har fördubblats de senaste tio åren. Varje år omkommer ungefär 50 motorcyklister, 10 mopedister och cirka 2500 motorcyklister och mopedister skadas svårt varje år.
Medan antalet omkomna och svårt skadade för övriga trafikantgrupper minskar, är statistiken inte lika positiv för motorcyklister och mopedister.
Det är bakgrunden till att åtta organisationer tillsammans har tagit fram en strategi för hur antalet dödade motorcyklister och mopedister kan halveras och antalet allvarligt skadade kan minska med 25 procent till år 2020.
Prioriterade åtgärder för att få ner antalet motorcykelolyckor är bla ABS-bromsar och att minska hastighetsöverträdelserna.
Personligen tycker jag att man ska börja med att sluta samredovisa statistik för mopeder och mc. Jag ser nästan dagligen hur horder av ungar drar fram på mopeder tre, fyra i bredd ibland på fel sida vägen och helst tre stycken på mopeden. Motorcyklisterna har i alla fall klarat ett körkort och bör ha något hum om trafikregler osv, medans många mopedister inte verkar ha en aning om någonting. Nu menar jag inte att det är fel på alla mopedåkande ungdomar, men många gånger undrar man. Mopedboomen de sista åren i samband med noll eller mycket lite trafikvett bäddar ju för en explosion av olyckssiffrorna. Utan att ha några siffror att förlita mig på känns det rent spontant som att motorcyklisterna får lida för mopedisternas olyckor.
Även om man naturligtvis ska göra vad man kan för att minska olyckorna får man inte glömma att lite av tjusningen med motorcykelåkandet är att det inte är helt ofarligt. Det SKA gå fort, det SKA blåsa i ansiktet och det SKA låta mycket. Vad är det annars för kul med det?
