Spilld mjölk är en klen tröst eller hur det nu heter…
Det började redan när telefonen talade om att det var dags att gå upp. Min biologiska klocka var inte riktigt överens med den faktiska tidräkningen. Jag hade svårt att fokusera blicken och höll på att somna i trappen på väg ner från sovrummet. En del av min trötthet berodde nog på att jag suttit uppe flera timmar och ritat på ett stort vikingamotiv som en kund skulle ha. Han hade varit inne i studion och bokat tid för en tribal, men när han sedan kom hade han ändrat sig och ville ha en enorm viking istället. Den tid jag bokat in honom på räckte naturligtvis inte till utan jag fick boka om honom. Bilden han kom med var dessutom dåligt utskriven så han fick maila originalbilden istället.
Vi hade en massa skrot som vi behövde bli av med i studion så jag skulle ta bankrånarbussen till jobbet, och den stod nere på MC-klubben helt tom på bensin. Mitt första mål på morgonen blev därför den lokala bensinmacken. Jag tankade upp Harleyn och en reservdunk som jag surrade fast på styret. På vägen ner till klubben funderade jag lite på hur stort eldklot det skulle bli om jag frontalkrockade med bensidunken där fram.
Skulle det bli något kvar överhuvudtaget?
Väl nere på klubben ställde jag in hojen och hällde bensinen i Dodgen. Sedan tog jag sikte på nästa bensinmack där jag fyllde tanken. 120 liter! Det kostade några kronor. Vidare mot Kristinehamn.
Jag hade piggnat till och det började kännas som en ganska bra dag i alla fall. Stressen hade släppt för vi hade inte bokat in några kunder på förmiddagen eftersom det skulle komma en journalist och hälsa på i studion för ett reportage. Detta visade sig vara en jävla tur…
Efter att jag rullat av E18 och kommit genom första rondellen small det plötsligt till och det lät som att något skrapade. Jag fick stopp på bilen och hoppade ur för att se vad som hänt. En gubbe stod på trottoaren med uppspärrade ögon och gapade. ”Det ramlade ner något” sa han shockat. Jag tittade under bussen och nog hade det gjort det alltid. Bensintanken låg på vägen under bussen – det var den som skrapade i vägbanan när jag körde.
Det kunde ha blivit ett ännu större eldklot än en 5 liters dunk det.
Jag ringde Magnus (en vän och bikerkollega samt Rebeccas pojkvän) för att se om han visste vart jag kunde få tag på en bärgare i Kristinehamn. Han erbjöd sig att komma och försöka att bogsera mig, men jag avböjde med tanke på bensintanken. Jag fick tag på en bärgare men han var i Karlstad och kunde inte komma förrän om en timme. Ringde Rebecca och berättade vad som hänt och gjorde upp att hon skulle komma och hämta mig efter bärgningen. Sedan var det bara att vänta.
Efter en halvtimme kom polisen. Eftersom det är ”polisvecka” och poliser överallt tyckte jag det tog oväntat lång tid. Jag kollade så jag inte hade en klubbtröjja och stoppade in mitt 1%-halsband under t-shirten (man behöver ju inte provocera i onödan) innan jag hoppade ur för att höra vad de ville. En kvinnlig polis som stoppat mig tidigare – perfekt. ”Det här gick ju inte så bra” tyckte hon, och det fick jag ju hålla med om. När de hörde att jag ringt bärgare och att den var på väg åkte de igen. De var ju hövliga och korrekta, men jag fick ändå en känsla av att de var väldigt misstänksamma. När de åkt upptäckte jag att jag hade t-shirten nerstoppad i byxorna och klubb-bälte med ett fett spänne med klubbens logga på. Och jag som trodde att jag var incognito.
Nästa som stannade när poliserna åkt var Åke från Ninetynine MC i en liten Nissan Sunny. Han kollade också på katastrofen och föreslog att han skulle åka hem efter ett spännband. Han tyckte att om vi slog det runt bensintanken skulle vi nog kunna hissa upp den så den gick fri och då kunde vi bogsera bort bussen. Jag trodde inte riktigt på hans idé för det måste ju vara drygt 110 liter kvar i tanken så det måste nog till en garagedomkraft för att få upp den. Dessutom väntade jag ju på bärgaren. Sedan erbjöd han mig att låna bilen resten av veckan. Och det nappade jag på. Otroligt snällt Åke! Sådana kompisar kan man aldrig få för många av.
Till slut kom bärgaren och även han kikade på katastrofen. ”Vi måste nog få upp tanken från asfalten innan vi flyttar bilen, så inte det går hål på den.” sa han och drog ett spännband runt hela bilen och utan knussel hissade upp tanken under bilen. Bärgningen kostade mig en dryg tusenlapp och även om det var värt det hade jag sparat den och ett par timmar om jag lyssnat på Åke från början.
Väl på studion efter en kopp kaffe började det kännas OK igen. Journalisten dök upp och vi satt och pratade om tatueringar och tatueringsbranchen. Rebecca körde lite på en stamkund under tiden och jag satt och ritade färdigt det sista på vikingamotivet. Nu kan det ju bara bli bättre tänkte jag…
När min ”vikingakund” dök upp visade jag honom min skiss och undrade om han gillade den. Han tittade lite konstigt på mig och sa att jo den var ju fin men det var fel bild. Det visade sig att efter att han mailat bilden till mig hade han upptäckt att han skickat fel bild. Då hade han skickat ett nytt mail med samma bild igen, och först på tredje försöket hade han skickat rätt bild. Alla bilderna hette dock samma sak så jag hade kollat de två första mailen men aldrig brytt mig om att öppna det tredje.
Ja, ja. Det var ju bara att börja rita igen. Han fick gå och fika och när han kom tillbaks efter en och en halv timme kunde vi äntligen köra igång. Jag fick jobba över två och en halv timme, men vi blev nästan färdiga. Vi kommer att behöva lägga i mer färg och öka på kontrasten i skuggorna, men det får vi ta när han läkt ihop.
Det var en riktig helvetesdag, men som dom säger: ”When the going gets tough – The tough gets going!”
Intressant Twingly Knuff
Andra bloggar om: Dodge, bensintank, tatuering, Ninetynine MC
