Jag stod i insläppet hela kvällen på ABATE Swedens 10 Years Anniversary Bash på Hällesåkersgården strax utanför Göteborg, men när klockan började närma sig 03.00 på söndagsnatten började folk droppa av från festen. Jag hade inte bestämt hur jag skulle göra med övernattningen ännu och visserligen hade jag sovsäck med mig, men jag började ändå känna att det skulle vara skönt att sova i sängen hemma.
Efter ett par kaffekoppar sa jag hej då till Beer Brothers och en del andra kändisar. Flera av dem sa att de tyckte det var dumt av mig att åka hem på natten och tyckte jag skulle vänta till morgonen. En av Red Devils-killarna som bodde i närheten tyckte jag kunde sova hemma hos honom och han skröt om att hans fru minsann gjorde de bästa frukostarna i hela Göteborg, om inte i hela västergötland. Hur frestande det än var framhärdade jag i mitt beslut att ge mig hemmåt. På med hjälmen och igång med hojen…
Det var ju mitt i natten, men motorvägen genom Göteborg var upplyst och jag räknade med att det skulle börja ljusna innan jag hann till skogarna i Dalsland och Värmland. Jag stannade och tankade i Ale och sedan stannade jag utanför Vänersborg och vilade en stund. Det var inte speciellt mycket trafik så jag kunde marscha ganska bra. Det enda jag behövde oroa mig för var vilda djur på vägen.
Dom var det gott om, och det märkliga var att det var flest djur på vägen där det var viltstängsel. Jag såg flera grävlingar, en räv och några katter som alla gled ner i dikena eller in i skogen när de hörde Harleyn närma sig. Det var lite otrevligare med rådjuren som inte kom ut pågrund av viltstängslen utan sprang runt i panik på vägen. Jag började fundera över det här med viltstängsel, och om de verkligen hjälper som det är tänkt eller om de helt enkelt fungerar åt andra hållet och fångar de djur som förirrar sig ut på vägen mellan dem. I torsdags kväll körde min kära hustru på ett rådjur med bilen på väg hem från Norge och med det i färskt minne var jag extra vaksam just på rådjuren. Jag fick bromsa för yra kalvar sex eller sju gånger, men det var ingen större fara, för jag såg dem i god tid.
Så hände det. Strax före Ånimskog sprang det ut ytterligare ett rådjur rakt framför mig, och den här gången var det ingen liten kalv, utan en fullvuxen hona. Som tur är har jag inte bara kräm i motorn utan även bra bromsar och nu fick de visa vad de gick för. Rådjuret fick panik och tvärvände åt samma håll det kommit från och jag blev lättad och tänkte ”Yes” medan jag försökte styra bakom henne. Då vände hon igen och sprang tillbaks rakt i vägen för mig. Det hela gick så snabbt så man hinner egentligen inte göra så mycket i det läget. Jag minns att jag tänkte att ”Nu går det åt helvete” och sedan small det.
Om det var tur eller skicklighet som gjorde att jag höll hojjen upprätt vet jag inte, antagligen en blandning av båda. Det är märkligt hur man, när man inte tänker utan bara reagerar på instinkt, kan göra allt rätt fast det egentligen är fel. Jag hann inte tänka, men såg framför mig hur hojjen skulle gå omkull och jag skulle kastas av, men så trampade jag till extra på fotbromsen och låste bakhjulet, vilket ju teoretiskt sett är helt fel om man vill få stopp på ett fordon effektivt. Det var ju redan för sent att stanna innan kollisionen, men genom att jag låste hjulet vred sig motorcykeln och istället för att köra rakt in i rådjuret med framhjulet träffade hon mig med full kraft över vänsterbenet. Jag hade kört ganska fort från början, men bromsat hårt några sekunder, så jag vet inte vilken hastighet jag hade i kollisionsögonblicket, men det var en rejäl smäll.
Det tog inte tvärstopp utan fjädrade liksom. Jag tänkte att det var som att köra in i gummi. Fast och hårt, men lite fjädrande. All känsel försvann från höften och ner i vänsterbenet och jag trodde att jag krossat eller brutit det. Det stackars rådjuret slogs omkull, men snurrade runt och sprang som om det hade eld i baken. Uppenbarligen var det inte allvarligt skadat, men jag kan tänka mig att det hade ont. Hojjen stod stilla, men motorn var fortfarande igång så jag petade i växeln igen. Då förstod jag att benet inte var allvarligt skadat heller eftersom jag kunde röra foten. En snabb koll visade att motorcykeln inte heller tagit någon skada. Både jag och rådjuret hade tydligen tur i oturen tänkte jag och fortsatte hemmåt.
Strax innan Åmål stod polisen och vinkade in mig. Körkorts och blåskontroll. Inga problem, och känseln i benet hade kommit tillbaks. Det verkade som att poliserna hade tråkigt och var trötta. Det var ju nästan ingen trafik och lite kallt. Hur som helst var de trevliga och vi småpratade lite om väder och motorcykelåkning och sånt innan jag fortsatte. Jag stannade aldrig i Säffle den här gången eftersom jag hade förra veckans kaffe i friskt minne, utan körde hela vägen till klubben i ett sträck och där bytte jag fordon och åkte hem för att lägga mig.
Det var lite nervöst när jag tog av mig byxorna och strumporna hemma. Jag hade lite ont i knät, men det syntes ingenting på benet. Jag hade ont på ovansidan foten också strax ovanför stortån. Antagligen hade foten tryckts upp mot växelpedalen, men det syntes ingenting där heller.
Intressant Twingly Knuff
Andra bloggar om: ABATE, Beer Brothers MC, rådjur, viltolyckor, Göteborg, Ånimskog, polisen
Jag fattar inte heller hur folk kan gå till hemmatatuerare, för det mesta blir det...
