Superrally 2007: Dag 2 - Highway To Holland!
Fredag 24 maj 2007:
Efter en stadig frukost i en fullsatt matsal på båten där åtmindstone en tredjedel av gästerna bar klubbväst och
ytterligare en tredjedel H-D t-shirt, gick vi ut på däck för att se när vi närmade oss Kiel. På däck träffade vi Geir och hans fru, som skulle på hojsemester
söderut. Geir hade ett imponerande visitkort - han var CEO (=VD)/Explosives Engineer på ett företag som enkelt uttryckt ägnade sig åt att bygga bomber
och spränga saker i luften. Jag skojade och sa att jag skulle spara hans kort och om jag behövde spränga någon eller något i framtiden så skulle jag höra
av mig så han fick fixa fram bomber. "Inga problem" sa han och berättade en lustig historia om när de höll på med ett topphemligt projekt åt norska polisen.
Problemet var att de behövde ta in en expert utifrån och han visade sig vara medlem i Outlaws MC. Polisen var väl inte så glad men han var den enda som kunde
göra jobbet så vad skulle de säga?
|
Utsikt över hojhavet
|
|
Break i Bremen
|
|
Kippe & Lasslo i Bussloo
|
|
Lasslos kalsonger
|
|
Värsta vimmlet
|
Nere på bildäck träffade vi ytterligare en norsk gutt. Denna gång en Suzukiåkare. Han skulle också till Bussloo i Holland. Dock inte till Superrallyt utan
han skulle hälsa på en kompis som bodde där. Medans vi samspråkade med honom kom resten av MC åkarna som parkerat i aktern. Vi var ett ganska stort gäng och
majoriteten kom från samma klubb. Plötsligt stoppade de proppar i öronen allihop. Jag tyckte det var märkligt. Jag åker själv med öronproppar när jag har min
gamla potthjälm, men de såg ut att ha nya fina integralhjälmar allihop och dessutom var det lite tidigt eftersom vi inte lagt till ännu. Så satte deras roadcaptain
igång. Han gapade och skrek om allt och inget så vi andra fick nästan hålla för våra öron. Nu förstod jag öronpropparna - de hade naturligtvis varit med förr.
"Jasså", sa Suzukigutten, "Det är han som är reseledaren"!
Så lade båten till och det blev en fruktansvärd fart på allihop. Alla ville tydligen komma av först. Det sista jag hörde av "reseledarn" var att han skrek att alla skulle
komma ihåg att ha sina pass lätttillgängliga för passkontrollen. Själv övervägde jag om jag skulle köra i jacka eller utan. Det var klarblå himmel och fruktansvärt varmt.
Med tanke på hastigheterna på tysk motorväg bestämde jag mig för att sätta på mig jackan, och så for vi också av båten. Nedanför rampen stod alla motorcyklarna på två prydliga led
och gav ett förvirrat uttryck. Min fru undrade vad de gjorde och jag svarade att de kanske väntade på passkontrollanten. De kanske har missat att vi är med i EU.
Vi for om ledet och kastade oss rakt ut i den tyska trafiken.
Jag visste inte riktigt vart vi skulle men jag chansade på höger och sa samtidigt till min fru att hålla utkik efter skyltar som visade ut på motorvägen.
När vi kört tvåhundra meter såg jag i backspegeln hur alla de andra från båten kom ut och svängde - vänster. Jag gjorde en u-sväng och gasade ifatt dem och
så la vi oss sist i ledet. Vi var väldigt många och det var ganska mäktigt med så många motorcyklar på rad när vi körde och körde och körde genom Kiel. Så bröt sig
de flesta japsåkarna ur kortegen och stannade vid en mack och började veckla ut kartor. Kortegen av Harleys svängde plötsligt in i en liten gränd för att runda en refug och vända tillbaks
samma väg vi kommit. Vi låg ju sist och när vi mötte de första började både min fru och jag gapskratta. Det var "reseledarn" som ledde formationen, men han hade tydligen ingen koll på vart han skulle.
Så for vi tillbaks samma väg vi kommit och flera personer längs vägen som vänt sig om och tittat när vi kom första gången vände sig förvånat om igen.
Tillslut var vi tillbaks vid färjeläget och platsen där jag vänt och hundra meter längre fram satt skyltarna mot motorvägen och Hamburg. Jag tänkte att man
skall lita på sina instinkter och inte göra som alla andra, fast å andra sidan hade vi inte fått se hela Kiel om vi kört rätt från början.
Efter tio minuter på motorvägen öppnade sig himmlen och det var som om någon hällde en hink vatten över oss. Denne någon fortsatte sedan att hälla hink på hink
hela vägen mellan Kiel och Hamburg och vidare ända tills vi var tio minuter från Bremen. Då slutade det och vi kunnde ana något blått mellan molnen.
Tyvärr började det igen tio minuter efter Bremen och sedan höll det på. Utanför Osnabruck stannade vi och åt revbensspjäll och surkål. Där var det nära att resan tagit slut.
Inte pågrund av surkålen utan pågrund av en bilburen tyska som tröttnade på att stå i kö och helt plötsligt gjorde en usväng. Nu var inte vägen nog bred
utan hon blev stående tvärs över vår vägbana och det fanns ingenstans för oss att ta vägen. Vägbanan var dessutom blöt av regnet och det var för kort sträcka
för att jag skulle kunna få stopp på motorcykeln på normalt sätt så jag fick låsa bakhjulet och tvärställa den. Jag fick stopp på den i tid men det var säkert mer tur än
skicklighet och vi var bara ett par centimetrar från bilen. Kvinnan var likblek i ansiktet och det var flera av de som satt i bilkön också. Min fru som pratar flytande tyska hävde ur sig några ord
och fraser som inte lämpar sig i tryck samt gjorde ett antal synnerligen okvinnliga gester mot den stackars tyskan. Förhoppningsvis ser hon sig noga för innan
hon gör en liknande manöver igen.
När vi passerade gränsen till Holland tog vattnet i hinken slut och det var som att köra rakt in i en 500 watts strålkastare. Helt plötsligt fanns det inte ett moln
och temperaturen brakade upp till 35 grader. Vi stannade för att tanka och eftersom vi var genomblöta in till underkläderna kändes det som en bastu.
Det började ryka om oss när vattnet i kläderna förångades och vi började svettas floder, men hellre blöt och varm än blöt och kall. Holland kändes trevligare än
tyskland även på andra sätt än vädret. Jag har aldrig varit där förut men tyckte att det påminde mycket om södra Sverige. Den största skillnaden var att alting
hette lo (vilket ju engelsmän måste tycka är hysteriskt roligt), Hengelo, Almelo också Bussloo dit vi var på väg.
Full & go i Bussloo
Rätt som det var var vi där. Av motorvägen, några kilometer på en liten byväg och fram till insläppet för att betala intrånget. När vi åkte till Vinstra i Norge förra
året blev vi bara fler och fler Harleys på vägen tills vi fick stå i kö i insläppet. Här var det bara att åka fram och betala. Väl inne på området åkte vi åt sidan och ringde
Kippe och Lasslo (kanske ett holländskt namn?) från Norrteljeavdelningen av Ninetynine MC som lovat hålla en tältplats åt oss. Det hade de gjort med besked.
En prydlig svensk flagga hade de planterat för att märka ut vår tältplats, så det var bara att börja bygga och blåsa madrass. Under tiden bjöd de på whisky.
|
Rapalje rockar
|
|
En norrtäljsk jigg
|
|
Lis & Polis
|
 
|
Lis & Rapalje / 99:or i karusell
|
När tältet var uppe och whiskyn slut skulle vi presenteras för deras nya kamrater och tillika våra tältgrannar från
Skåne, Lars och Eva. Lars och Eva är med i SKMC som betyder Skånes Motor Cyklister.
De var väldigt trevliga och det blev genast mer whiskey, kaffe, vin och öl. De berättade att de blivit så bra kompisar natten innan och haft så trevligt
att halv tre hade de övriga på den delen av kampen, Skulls 'n' Roses MC, kommit upp och sagt att nu fick de hålla tyst och gå och lägga sig för de ville
sova. "Man eoker väl einte tei seuperrallyt för att seova?" tyckte Lars på bred skånska.
Sedan var det dags att springa till festområdet och bråttom var det också. Rapalje skulle spela och Kippe hade bestämta att vi allihop var stora fans så
dom var vi tvugna att se. Nu fick han ju rätt och vi blev snabbt stora fans - speciellt min underbara hustru som tydligen har en pervers böjelse för karlar
i kjol. Rapalje är ett skottskt/irländskt/holländskt band som uppträder i kilt och spelar någon sorts keltisk folkmusik på underliga instrument som säckpipa,
dragspel, bodran, balalajka och fiol. Istället för bas hade de ett snöre spännt mellan en pinne och en stor låda som man också kunde trumma på.
Det var sanslöst bra (kan man säga annat om ett band som spelar Whiskey In The Jar?) och publiken hoppade omkring som tokiga. Efter spelningen hittade vi en
tjej som sålde "supportgrejjer" så Lis och jag köpte varsin Rapalje t-shirt och den senaste cd:n.
Tyvärr hade vi missat större delen av ett annat band jag ville se nämligen Green-ish Day. Ja just det ett "tributeband" som såg ut och lät precis som
Green Day. Fast det kändes viktigare att se Rapalje som ju var original än kopiorna även om de var bra de med så till tonerna av American Idiot och Jesus
Of Suburbia gick vi tillbaka till campen för att proviantera och sätta på oss lite mer kläder. På vägen hittade min underbara hustru ett gäng poliser och
sin vana trogen var hon ju tvungen fram och tjata med dem. Själv har jag ju inställningen att ju mindre man har att göra med polisen desto bättre, men de
holländska poliserna var ju lite mer avslappnade än de svenska var på Ljungbyhed eller på Swedish Bike Meet på High Chapparall, så hon fick väl hållas.
Väl vid tältet igen så visar det sig naturligtvis att Eva är damfrisörska så det tog ju inte många minuter innan min underbara hustru satt med hela
huvudet fullt av papiljotter. Det är inte alla som åker på hojfest och kan fixa håret i tältet brevid. Under tiden ägnade vi karlar oss åt vesäntligheter
nämligen att dricka sprit.
Sedan bar det av tillbaks in på festområdet för de tokiga norrtäljingarna ville åka karusell. När de åkt färdigt var det traditionell hojfest - dvs man
dricker en massa öl, lyssnar på band och tjötar med andra bikers, tills man tröttnar och stapplar hem till tältet. Någonstans i mörkret hittade min underbara
hustru ett par karlar i kilt som smög omkring. Det var Maceál och David från Rapalje som också ville vara med på hojfest. Min fru var naturligtvis överlycklig.
Först poliser i uniform och sedan karlar i kilt.
Min underbara hustru hos frissan
